Professor Carlo Catassi, chef för den pediatriska kliniken vid Marches tekniska universitet i Ancona, Italien
Det är välkänt att behandling av celiaki kräver att gluten helt utesluts från kosten, eftersom även minsta spår av detta protein kan skada tarmarna och därmed påverka patientens livskvalitet, särskilt på lång sikt. Med det sagt vet vi också att de möjliga källorna till gluten är många, och att det är extremt svårt att undvika att den dagliga kosten glutenkontamineras.
Så hur kan vi avgöra om patienten verkligen följer en glutenfri diet? Det finns för närvarande inget enkelt svar på denna fråga. Det mest tillförlitliga testet är att genomföra en tunntarmsbiopsi, vilket kan påvisa även små förändringar av slemhinnorna som orsakats av glutenintag, men det är ett alltför invasivt ingrepp för att användas regelbundet. En annan metod är en enkel kontroll av eventuella symptom, men detta är inte alls en pålitlig metod eftersom vi känner till att mindre slarv med dieten inte orsakar några tydliga symptom i de flesta fallen. Normalt sett gör man tester där halten av anti-transglutaminas IgA eller andra celiaki-antikroppar (såsom deamiderat gliadin IgG) mäts, men alla dessa tester - som kan vara extremt användbara vid diagnosticeringstillfället - kan ofta inte påvisa mindre avvikelser i dieten. Det är möjligt att mäta spår av gluten i patientens urin och feces, men dessa tester påvisar endast glutenintag från de föregående 24–48 timmarna.
Läs mer här
Detta lite dystra och pessimistiska scenario har dock blivit ljusare efter den viktiga studien “Synthetic Neoepitopes of the Transglutaminase–Deamidated Gliadin Complex as Biomarkers for Diagnosing and Monitoring Celiac Disease” (Syntetiska neoepitoper av det transglutaminas – deamiderade gliadinkomplex som biomarkörer för diagnostisering och uppföljning av celiaki) av Choung och kollegor vid Mayokliniken i Rochester (Minnesota, USA), som nyligen publicerats i den prestigefyllda tidskriften Gastroenterology.
Författarna fokuserade på hur celiakipatienters antikroppar reagerar på TTG-DGP-komplex jämfört med hur de reagerar på transglutaminas (TTG) eller deamiderat gliadin (DGP) som undersökts i "traditionella" diagnostiska undersökningar. Processen som leder till bildningen av dessa komplex medför även en utveckling av "neoepitoper" - höggradigt reaktiva aminosyraområden som är ännu mer immunogena än de medfödda antigenerna. I studiens inledningsfas upptäckte författarna att antikroppsreaktiviteten mot en specifik uppsättning TTG-DGP-komplex identifierade en grupp patienter som lider av celiaki med extremt hög känslighet och specificitet jämfört med de friska kontrollgrupperna. Ännu mer intressant var upptäckten under den andra delen av studien, nämligen att celiakipatienter i dietbehandling vars tarmslemhinna skadats på grund av återkommande glutenintag hade signifikant högre nivåer av TTG-DGP antikroppar än de behandlade celiakipatienter med normal tarmslimhinna. Med andra ord verkar detta nya antikroppstest (som görs via ett vanligt venöst blodprov) kunna identifiera de celiakipatienter som inte följer dieten korrekt med mycket större säkerhet än tidigare testmetoder.
Om detta bekräftas av andra studier kommer resultaten av denna forskning att möjliggöra avsevärda förbättringar i uppföljningen av celiakipatienter som genomgår behandling, och därmed otvivelaktigt ge positiva effekter på det långsiktiga fysiska och psykologiska välbefinnandet hos ett stort antal människor.